Poliskameror – SR tiger om det viktigaste, som vanligt

Idag rapporterar Sveriges Radio om att Stockholmspolisen ska köpa in 300 kameror som ska bäras på polisernas uniformer. Hur många, varför, och hur mycket det kostar rapporteras, men inte det som avgör om kamerorna bara är ett, troligen fruktlöst, sätt att försöka öka tryggheten – eller ett effektivt sätt att föröda densamma.

Man förvånas väl knappast längre över hur SR konsekvent tar ställning för det mesta som polis och politiker pekar på, och emot medborgarnas fri- och rättigheter, särskilt när det gäller personlig integritet. Detta är inget undantag.

Vi kan börja i slutet av artikeln, där en polisassistent får uttala sig helt oemotsagd om kamerornas fördelar, och inlindat i en mening framföra att den enda anledningen att inte vilja bli filmad är att man håller på med någonting kriminellt…

Det framgår tydligt hur många kameror det handlar om, varför Polisen vill ha dem, och till och med vad de kostar. Det sista kan i och för sig vara intressant eftersom det betalas med skattepengar, men det saknas information om hur videomaterialet används, och därmed om de mestadels ”bara” kastar våra skattepengar i sjön, eller använder dem emot oss. Det trots att det nyligen rapporterats om att Polisen vill bygga upp ett system för det senare.

Om videomaterialet sparas ett par månader och sedan raderas om det inte innehåller bevis för brott, precis som med en vanlig övervakningskamera i t.ex. en butik, är kamerorna mest en meningslös gest, som stenkastande gäng lätt kan undvika genom att maskera sig.

Om det däremot strömmas till en central för olika analyser, bland annat ansiktsigenkänning, samkörs, behandlas, lagras och delas mellan myndigheter och kanske andra, kommer det fortfarande vara någonting som stenkastande gäng lätt kan undvika genom att maskera sig, men vara en synnerligen allvarlig kränkning av förbipasserandes integritet. I mångas ögon, bland annat mina, skulle det skapa en stark otrygghet. Att möta en polis skulle bli en otvetydigt negativ upplevelse, som jag skulle göra allt som kan göras utan att väcka misstankar, för att undvika.

Detta är den skillnad som Sveriges Radio, bekvämt nog, inte rapporterar om.

Jag är inte ‘bekymrad’ eller ‘orolig’ för system som behandlar video på sådana långtgående, delvis okända, sätt. Jag är rädd för dem. Kalla mig paranoid om du vill, men jag betraktar dem som vapen – inte farliga som sådana, men riktat åt fel håll, använt på fel sätt och/eller av fel personer – och jag skulle inte vilja ha ett pekande mot mitt ansikte. Systemen kan visserligen inte orsaka död eller kroppsskador av sig själva, men deras användning kan få oanade och mycket långtgående konsekvenser, nära eller långt i framtiden. Jag vet ju hur redan små mängder data kan avslöja väldigt mycket, och det kan du läsa om här (på engelska), och det som kan analyseras ur video är på intet sätt små mängder data. Identifikation, sammanhang, ansiktsuttryck, blick, klädsel, gångstil, föremål, you name it – allt blir värdefull information för analysprogram med självlärande algoritmer, som kan ta reda på saker om dig som du knappt visste själv.

 

(Eftersom detta handlar om kameror som poliserna bär på kroppen, räknas de troligen inte som övervakningskameror, och behöver då inget tillstånd från Länsstyrelsen, så SR hade behövt ställa frågan till Polisen. Däremot kommer fast monterade kameror och kameror på drönare att kräva sådana tillstånd, och enligt en mejlkonversation mellan mig och Datainspektionen kommer länsstyrelserna att ta hänsyn till hur materialet används när de godkänner eller avslår ansökningar. Då kommer massmedia också att kunna rapportera vilka kameror som är kopplade till systemet. Däremot är det förstås inte troligt att de kommer att göra det.)