Arkiv | Yttrandefrihet RSS for this section

Mycket bra beskrivning av yttrandefrihet och ”yttrandefrihet”

För några månader sedan började jag lyssna på Radio Bubbla, i samband med att jag upptäckte bubb.la och de upptäckte mig (sedan dess har de flesta av mina texter länkats från Bubbla-sajten frihetligt.se, och tack vare det har mina besök flerdubblats).

På Radio Bubbla diskuteras mycket – en del håller jag med om, en del håller jag inte med om, och en del har jag inget intresse av. Det gäller förstås även Sveriges Radio, som jag annars ofta lyssnar på, men proportionerna är annorlunda, bland annat på så sätt att Radio Bubbla har mer sådant jag håller med om, och mycket mindre sådant som jag inte har något intresse för. Det kanske är naturligt att det finns gott om beröringspunkter mellan en blogg för personlig integritet och yttrandefrihet och en webb-/poddradio som drivs av libertarianer, som (enligt vad jag förstått) är för individens frihet i allmänhet, så länge det inte inskränker andras frihet, men hursomhelst tycker jag att jag så att säga byter upp mig, när ett nytt avsnitt kommit ut och jag kan lyssna på det istället för Statens Propaganda *hrrm* Sveriges Radio menar jag…

Mycket bakgrund för lite innehåll: det jag egentligen vill med detta inlägg är att rekommendera den knivskarpa analys av den ”handlingsplan mot hot och hat” som nyligen antagits, som Martin och Boris i Radio Bubbla gör här: Radio Bubbla 18/7 (klicka på raden ”bubb.la – Regeringen antar ”handlingsplan mot hot och hat” för att skydda yttrandefriheten” om du vill gå direkt till inslaget)

Automatisk hellbanning överallt?

Om man blir bannad på vanligt sätt, det vill säga att man får upp ett meddelande med innebörden ”du har blivit avstängd från att posta på detta forum”, är det sannolikt att man skapar ett nytt konto och fortsätter att posta sådant som moderatorerna inte tyckte om. Därför tillämpar vissa forum ”hellbanning” – för den avstängda användaren ser det ut som att de inlägg vederbörande postar kommer in i tråden, men ingen annan kan se dem. Meningen är att användaren ska tro att ingen är intresserad, och därför tröttna på att posta. För att undvika försurning av cybervattnen kring min blogg, tänker jag inte diskutera vad jag tycker om förfarandet, i alla fall inte i detta inlägg. Jag ska istället ställa några frågor.

Hur ofta har du försökt posta en kommentar i ett WordPress- eller Disquskommentarsfält, och den:
1: Laddar om sidan, utan att någonting annat händer, och när du försöker skicka igen, får du meddelandet ”Whoops, it looks like you’ve already said that!”, men ingen kommentar någonsin kommer fram?
2: Visar texten ”Your comment is awaiting moderation” utan någon synlig anledning som t.ex. länkar, misstänkta ord eller otrevligt språk, och kommentaren aldrig släpps igenom?
3: Ingen svarar på din kommentar, trots att den är en del av ett samtal och svar kan förväntas?

E-post anser man ju vanligtvis att den är relativt privat och ofiltrerad, men det finns ju i alla fall spamfilter i de flesta mejltjänster. För många (5-10) år sedan läste jag om ett nytt filtersystem som fick kritik för att det potentiellt kunde användas för att stoppa mejl från konkurrenter eller piratkopierade mejlprogram? Minnet är lite svagt, men jag tror att det var Microsoft som hade utvecklat det, och att det fanns i själva mejlservrarna, och inte i någon klient.

Hur ofta skickar du e-post som du vill ha svar på, och:
1: Inte får svar första gången, och i svaret på påminnelsen du skickar, får svaret ”Vi tycks ha missat ditt första mejl”?
2: Får svar, skickar en följdfråga, och sedan inte får svar, oftast inte ens efter påminnelse?
3: Får autosvar eller till och med personligt svar ”vi lovar att återkomma”, ibland med tidsangivelse på t.ex. 72 timmar, men aldrig får något mer svar?
4: Har skickat till dig själv från en annan adress, eller att någon du känner har skickat till dig, men det kommer ändå inte fram, inte ens i spam-mappen?

 

Har du en blogg eller annan sida med besöksstatistik, och får orimligt lite trafik till vissa inlägg eller till sidan överhuvudtaget, kanske en tiondel av vad som verkar normalt för en sådan sida, eller en tredjedel för ett specifikt inlägg? Får du orimligt lite kommentarer jämfört med hur många besökare du har och vad du skriver om?

 

Allt det ovanstående händer mig regelbundet. I allmänhet när det handlar om övervakning, och i synnerhet när det handlar om övervakningskameror och/eller ansiktsigenkänning. Är det bara en blandning av paranoia, mina inställningar och webbläsarplugins, allmänt ointresse hos andra, samt en stor dos otur, eller kryllar internet av något slags hellbanning-algoritmer, designade för att motverka övervakningskritik?

Tänk på att det faktiskt finns ett mycket starkt incitament för detta – företagen som tillhandahåller plattformerna är oftast samma företag som tjänar miljarder på just övervakning, för riktad reklam.

Nu har Ny Teknik förstört sitt kommentarsfält.

Det var väl bara en tidsfråga innan en av de få tidningar som hade ett bra, klassiskt kommentarssystem skulle ersätta detta med ett som kräver inloggning.

Förut hade Ny Teknik en lätt överskådlig sida, där de allra flesta artiklar hade ett kommentarsfält, där man inte ens behövde skriva in någon e-postadress utan bara ett namn eller pseudonym, en rubrik och en kommentar. Ett kommentarssystem som jag flera gånger berömt, i kommentarer, i mejl och på bloggen.

Systemet möjliggjorde kommentering som var relativt integritetssäker, om den användes tillsammans med en anonymitetstjänst. Det möjliggjorde snabb, enkel kommentering, utan krångel.

Nu har man, samtidigt som man har försämrat sidans överskådlighet genom att bara ha rubrikerna i länkarna, bytt ut detta förträffliga kommentarssystem mot ett Disqus-system, konfigurerat för att kräva inloggning.

I artikeln om att man numera behöver logga in för att få kommentera, skriver chefredaktör Susanna Baltscheffsky såhär: ” Det finns två skäl till det. Dels har vi av ekonomiska skäl valt att inte utveckla en egen lösning och dels vill vi ha bättre koll på de kommentarer som skrivs”.

”Bättre koll på de kommentarer som skrivs”? Så att ingen kan kritisera någonting i artiklarna? Eller bara för att försäkra sig om att folk känner sig övervakade?

Till Ny Tekniks försvar ska sägas att de i alla fall inte kräver ett personligt verifierat konto såsom ett Facebook-konto, men det är också det enda som kan sägas. Inte många vill lägga så mycket jobb på att vara anonyma att de skapar ett nytt Disquskonto för varje gång de förut skulle ha tagit ett nytt nickname. Se tillägg

”– Det här är ett bra system med fler möjligheter att sortera kommentarerna än det system som fanns på gamla sajten. Kommentarerna är en viktig del av nyteknik.se så vi hoppas att ni också uppskattar förändringen, säger Susanna Baltscheffsky.”

Nej, Susanna. Jag uppskattar inte förändringen, jag avskyr förändringen. Det är riktigt dåligt. Den nya sidan är dålig, men det nya kommentarssystemet är uselt. Jag kommer att skapa ett Disquskonto för att kommentera detta på den artikeln, och jag hoppas att den kommentaren får vara kvar. Den togs bort, se tillägg 2.

Kommentarerna var, som du säger, en viktig del av Ny Teknik. Jag säger upp prenumerationen. Adjö.

TILLÄGG: Ny Teknik kräver dessutom att epostadressen verifieras, något som försvårar anonymitet ytterligare.

TILLÄGG 2: Ny teknik tog bort min kommentar om detta, och har inte svarat på mitt mejl.

Det är inte ”näthatet” som är ett hot mot demokratin.

”Debatten” om det så kallade näthatet har blossat upp igen, och att jag satt citattecken runt ”debatten” beror på att det snarast är fråga om en monolog.

Spaltmeter och sändningstimmar användes för ett par veckor sedan till att sälja in den nya lagen hos folket, med exempel på mordhot och förhoppningar om våldtäkt, och ”experter” som uttalar sig om att näthatet minsann är ”ett hot mot yttrandefriheten” och ”ett hot mot hela demokratin”.

Men är det verkligen så? Varför finns det så kallade näthatet, och är det enbart dåligt?

Till att börja med behöver vi förstå varför det uppstår.

De som får hat och hot mot sig är mestadels kända feminister, antirasister m.m. – av oftast ganska extrem karaktär – sådana människor som redan har en direktkanal till massmedias megafoner, som ju ständigt står på högsta volym för just de åsikterna.

De motsatta åsikterna, de som de så kallade näthatarna har, är däremot fullständigt blockerade, och alla försök att framföra dessa genom andra, mindre kanaler, blir överröstade av de som har massmedia att tala i.

Då återstår, för att uppmärksammas, att låta illa, eller att försöka dämpa det som stör. Det så kallade näthatet är ingenting annat än ett försök att få någon plats att nyttja sin yttrandefrihet. Om man skriver någonting hatfyllt så är tanken att det kanske uppmärksammas mer än någonting mer neutralt, och om man skriver hotfulla meddelanden till dem som hörs hela tiden så är tanken att de kanske undviker att skriva eller säga någonting, så att man själv kan få sin åsikt lyssnad till.

Nu fungerar det inte så, utan tyvärr tar de som har direktkanalen till massmedia istället och vänder situationen till sin fördel genom att använda denna kanal för att försvaga allmänhetens yttrandefrihet – alla som inte har kanalen ut i massmedia. Eftersom de människor som har de åsikter och den kändhet som gör att de får mycket stort utrymme i massmedia, vet bättre än att låta sig tystas, är det ingenting annat än propagandaosande skitsnack att näthatet skulle vara ett hot mot yttrandefriheten och demokratin genom att just skrämma till tystnad.

Hotet mot yttrandefriheten och demokratin är istället massmedias enhälliga, konstanta och mycket kraftiga selektion av vilka åsikter som presenteras som fakta, vilka som förlöjligas eller behandlas med avsky (ja, hatas, om man så vill), och vilka som förtigs helt.

Internet framställs ofta som en kraft för yttrandefriheten, men det det räcker inte. En aktion som börjar på internet kan, med få undantag, bara bli riktigt stor om den uppmärksammas i massmedia. Sådan är nutidens internets dynamik – under en viss tröskel finns ingen dragkraft, det blir några enstaka eller tiotal visningar om dagen, men om man lyckas komma upp över tröskeln, som jag gissar ligger på något tusental eller tiotusental visningar om dagen, fortsätter det uppåt, eller stannar åtminstone högt. Att bli exponerad i massmedia – positivt eller negativt har liten betydelse – är nästan det enda sättet att komma upp dit.

Just att positiv eller negativ uppmärksamhet är av underordnad betydelse, är förklaringen till att massmedia ytterst sällan nämner så kallade ”hatsajter” eller ”näthatare” vid adress eller alias. Det är inte av hänsyn till dem, utan för att undvika att de får stöd från alla likasinnade som läser, tittar eller lyssnar.

USA: Specialfängelser för att tysta politiska fångar

USA är lika med frihet? Så påstås det ofta, men som vi ju redan vet, är det snarast tvärtom.

CMU, Communications Management Unit, är en avdelning som finns på två fängelser i USA. Communications Management är ett skolboksexempel på nyspråk, eftersom det de är till för är att hålla fångarna isolerade från omvärlden, så att de inte ska kunna sprida några budskap.

CMU:ernas existens har, förstås, gömts undan.

Se TED Talk om detta, av Will Potter.

Samarbete med Nato mot ”lögner och propaganda”?

Sveriges Radio skriver idag om att Sverige överväger ett samarbete med Nato om att motverka propaganda som sprids på nätet.

De påstår att det handlar om andra länder som vill påverka opinionen här. Hur stor är skillnaden mellan propaganda organiserad av utländska myndigheter, utländska privatpersoners åsikter, och svenska privatpersoners åsikter när de använder VPN eller Tor till utlandet? Oavsett hur stor, och antalet false positives och false negatives, tror ni verkligen att de ens skulle försöka göra skillnad?

Naturligtvis skulle de, och gör troligen redan idag, motverka all politisk information som inte gagnar dem. Den här bloggen? Garanterat propaganda. Sidor som uttrycker önskan om fred och inte krig? Propaganda, propaganda, propaganda. Sidor som vill ha hårdare tag mot brottslingar, mer övervakning och mer resurser till polis och militär? Nej, det är OK…

Lita aldrig på sådana som vill begränsa det fria ordet, även när de talar på ett sådant sätt att de ser ut att vilja skydda det!

Tillägg

MSB startar en egen avdelning för liknande ändamål, som dessutom är hemlig.

Att i media förmedla åsikten att anonymitet bör förbjudas, utan att säga det.

I Karlavagnen i fredags (tid 1:41:25 i versionen med musik), talade Morgan Alling, från TV-programmet ”Morgans mission”, ett program om och mot mobbning. Han säger bland annat följande, efter att Peter Wahlbeck nämnt internet och SMS:

”Vi redde ut ganska snabbt hur vi ska vara med varandra i ett klassrum, det är ju också så att på väggarna står inte allt det där att ”Bosse är si” och ”han är en sån” och ”hon är en si” och sådär, det är helt rent på väggarna och lugnt i klassrummet och så, men då fattade jag då att mobbningen har flyttat ut på sociala medier, så eleverna […] vågade inte prata i grupp, de pratade jättebra en och en framför kameran, då kom det upp jättemycket, men i grupp vågade ingen prata, jag tänkte ”vad sjutton, varför är det så”. Då visade det sig att gör du bort dig så står det anonymt på sociala medier att du är si och du är sådan, en hora hit, en dora dit, och du ska dö, ingen tycker om dig, och det visste inte jag hur stort det var. Och jag fattar inte att man tillåter anonyma människor, alltså, när det gäller barn liksom, att, varför tar de inte bort? När jag har människor hemma hos mig, jag skulle bli galen om någon kom in och betedde sig som ett praktarsle i mitt vardagsrum – nej men herregud, dörren är där. Men när det gäller sociala medier, då tillåter vi det, eller de här barnen tillät detta då. Det tycker jag var en sorg att se faktiskt”

Här lyckas Morgan alltså med följande:

  1. Påstå inte bara att man kan vara anonym på sociala medier (vedertaget Facebook och Twitter), utan att all mobbning där sker anonymt.
  2. Genom att avbryta sig i en mening, få till ordsekvensen ”jag fattar inte att man tillåter anonyma människor”.
  3. Påpeka flera gånger att det är barn det handlar om. (Tänk-på-barnen-argumentet).
  4. Ändå inte egentligen sagt att han vill få bort anonymiteten, utan mobbningsinläggen, även om det uppfattas just som det förra.

Mobbning är ett problem som absolut inte ska underskattas. Att på lösa grunder sammankoppla mobbning med anonymitet, och använda mobbningen som slagträ i propaganda för att förbjuda anonymitet, är riktigt lågt, och dessutom kontraproduktivt för arbetet mot mobbning.

Är missionen att få bort mobbningen – eller att få bort anonymiteten?

Svårigheten att sprida negativa åsikter om övervakning

Idag hörde jag på radion om en undersökning om vilka åsikter som man vill, respektive inte vill tala om.

När inslaget började, funderade jag på om övervakning och personlig integritet skulle finnas med. Självklart inte.

Föga förvånande så är frågor om invandring bland det svåraste att prata om, och vänsterinriktade åsikter de lättaste.

I denna undersökning fanns inte frågorna om integritet som svarsalternativ, och det kan vara avsiktligt för att förtiga dem, eller ha blivit så eftersom de är dolda i övrigt.

En anledning till att negativa åsikter om övervakning inte finns med i undersökningen, och en av anledningarna till att de är så dolda i samhället i övrigt, tror jag är lika enkel som allvarlig:

De människor som inte vet vilka möjligheter som finns inom övervakningen, har ingen anledning att ha en sådan åsikt, och de människor som vet vilka möjligheter som finns vågar inte yttra de åsikterna, ens i en ”anonymiserad” undersökning, eftersom de vet att denna ”anonymisering” inte är säker.

Diagram

Tänk igenom detta. De flesta vet inte hur allvarligt det är eller vad det kan leda till, och tycker därför inte att det är så farligt. Jag, som vet ganska mycket, vågar inte vara öppen med mitt namn, och inte sprida informationen på Facebook etc, utan bara blogga här, gömd bakom diverse anonymitetsåtgärder. De som vet mer än jag håller säkert tyst i alla sammanhang utom till sådana de vet att de kan lita på – det vill säga vet lika mycket som de själva.

Allt detta innebär förstås att informationen inte sprids särskilt väl till de som inte vet!

Naturligtvis finns variationer beroende på mod och historia. Jag påstår inte att jag vet mer än t.ex. Rick Falkvinge eller Pär Ström, men de har troligen börjat sprida information om sin åsikt innan läget blev som det är, och inser att det bästa de kan göra är att fortsätta, så kanske det i alla fall väcks misstankar om de skulle ”försvinna” eller ”byta åsikt” någon gång i framtiden. Och så är de kanske modigare än jag, det vet jag ingenting om.

Jag vill också tillägga att ”puckeln” i diagrammet inte är så hög: När man börjar förstå så mycket att det känns creepy, då förstår man också att man inte ska prata hur som helst om det.

Nu vill jag uppmana dig att läsa hela inlägget en gång till, och låta vikten av detta moment 22 sjunka in. Det här är viktigt.

Sveriges Radio tar bort välanvänt kommentarsfält, skyller på låg användning.

Sveriges Radios program Ring P1 kommer från och med på måndag att inte längre ha något kommentarsfält.

 

De skriver att kommentarsfälten lockar ”allt färre deltagare”, och att de endast har ”ett fåtal medverkande”.

Om man tittar på siffrorna, tycker jag att det verkar vara de mest frekventerade kommentarsfälten på hela SR:

Skärmbild från 2015-09-23 20:18:08

Kommentarer: 197, 66, 250

Victor Friberg svarar att ”Det handlar inte om åsikterna som skrivs i sajtens kommentarsfält. Vi har öppet dygnet runt både på Facebook, mail och telefonsvararen – man kan fortsätta att vända sig dit”

Vad har dessa gemensamt, som är motsatt kommentarsfältet? Just det – det är omöjligt eller svårt att vara anonym! Detta är ett led i utrotningen av det fria, anonyma ordet – ett sätt att skrämma till tystnad. Att katter är söta och att rökare är irriterande kommer vi förstås att fortsätta få veta, det är ingenting man blir straffad för att säga, men allt som faktiskt skulle behöva diskuteras, kommer effektivt att tystas. Självcensur.

 

 

SR2

Idag thepiratebay.se, imorgon alla regimkritiska .se-sidor

Idag hände någonting helt väntat, men lika oroande. Stockholms tingsrätt beslutade att domännamnen piratebay.se och thepiratebay.se ska ”förverkas” – det vill säga stjälas av staten, utan att använda ordet stjäla.

Hur förverkar man då en webbadress? Jo, genom att ändra så att förfrågningar till domännamnservern på dessa adresser inte ger det svar de ska. Istället för att peka till The Pirate Bays IP-adress ska de peka till en som staten har, troligen en enkel sida där det står ”domänen förverkad” eller något liknande, eller inte peka någonstans alls, utan ge en ”sidan kan inte visas”.

Jämför man detta med motsvarigheter i delen av världen som inte koms åt med skärm och tangentbord, blir det ingen perfekt jämförelse eftersom systemen skiljer sig åt, men det skulle ungefär vara som att tvinga adressregistren att stryka Kalle Svensson på Storgatan 25, eller att tvinga Posten att skicka alla brev dit till staten istället, så att de kan svara ”den här postadressen har vi förverkat”, eftersom denna Kalle Svensson skickat information om var man hittar skivor att göra kopior av, genom post.

Detta är i sig självt mer fånigt än oroande, eftersom The Pirate Bay med all säkerhet i världen kommer att fixa en ny adress som snart blir känd, och även om det inte skulle hända så finns många andra sidor med samma funktion.

Det som är oroande är principen. Det har nu slagits fast att staten kan stjäla förverka en adress om domstol dömer så, och då domstolsprocesser är dyra kanske man hellre stryker en adress som staten pekar på, än att gå till domstol och kanske tvingas betala kostnaderna, och oavsett utfall tvingas betala för den tid som den egna personalen måste lägga på det.

Det är troligen hela avsikten med det här. Alla vet att dessa två domännamn är oviktiga, det man vill göra är att få bort misshagliga yttranden om sånt där oviktigt som personlig integritet, yttrandefrihet, demokrati och annat där alla tjänar på att debatten lägger sig…

Jag hoppas förstås att detta överklagas och ändras, men sannolikheten att högre domstolar kommer till andra beslut är väl ungefär samma som för att FRA-lagen skulle rivas upp…

Sveriges Radio låtsas som vanligt som om ingenting har hänt, förutom ett kort inslag i kulturnyheterna.

(Tack till Rick Falkvinge för idén med analoga ekvivalenter.)

 

Uppdatering: The Pirate Bay är mycket snabbare än jag. Jag borde ha kollat innan jag skrev, de har skaffat fem nya adresser. Det är samma som vanligt, men istället för .se: .mn, .gd, .la, .am, och .gs. Hydran fortsätter leva.

Programmera för yttrandefriheten

Jag har skapat en ny sida där jag beskriver program som vore bra om de fanns. Kolla in den om du kan programmera sådant.

Jag har ännu bara en programidé, och det handlar om ett program, helst som ett webbläsartillägg, som arbetar med ett decentraliserat, censurfritt kommentarssystem, för alla sidor.

Det borde vara reglerat i lag vad sociala medier får göra.

Fuck Facebook

Någonting jag tänkt på länge utan att veta riktigt hur jag ska beskriva, men fick lite idéer till nu när Rick Falkvinge tog upp en del av i det senaste avsnittet av Liberties Report (Obs! Youtube-länk), är sociala mediers avtal.

Det verkar vara konsensus att det finns ett slags skiljelinje när godtycklig övervakning och icke-statlig censur är ”okej”, och det är när det är frivilligt att använda tjänsten. Till exempel kan ett nätforum ha regeln att man inte får svära, och samlar in personlig information för att kunna skicka riktad reklam. Jag skulle gärna se hårdare regler för det också, men det är accepterat av allmänheten, för det är inte ett tvång att använda just den sidan. Man kan ta ett konkurrerande forum istället.

Det stora problemet är när det inte längre är frivilligt. Och det är det som håller på att hända med framförallt Facebook. Facebook är i princip inte frivilligt. Eller, man kan vara utan det, det är jag själv, men då kan man inte kommunicera överallt där man vill. Sveriges Radio har till exempel bara några få program med kommentarsfält nuförtiden, och de blir färre för varje år. Istället hänvisar de, i Public Service som inte får göra reklam, till Facebook och Twitter, företag som tjänar pengar på användarnas personliga information. Föreningar hänvisar oftare till Facebook i första hand och e-mail i andra hand i stället för tvärtom. Jag förutspår att 2015 är året när samma sak blir vanligt även för företag.

Det bästa vore förstås att Facebook ersattes av en decentraliserad motsvarighet som är fri med öppen källkod, och är gjord så att den varken kan censurera eller övervaka användarna. Men eftersom de allra flesta redan har Facebook skulle det vara svårt att få dem att lämna det som de är vana med. Det vore inte omöjligt, Lunarstorm dog ju ut när Facebook tog över, men även om det skulle ske igen så går det för sakta. Det är NU som Facebook kränker integriteten och yttrandefriheten, och andra kommunikationskanaler stryps.

Det är också ett moment 22, på samma sätt som krypterad e-post. De flesta skulle tycka att det vore meningslöst att skaffa det decentraliserade sociala nätverket även om det vore mycket bättre, eftersom vännerna finns på Facebook, och det är Facebook som används av massmedia, föreningar och företag.

Därför borde alla större sociala nätverk, som Facebook, Twitter, Google+, m.fl. ställas under mycket sträng lagstiftning om hur de får begränsa vad användarna får säga, och vilken information de får sammanställa om användarna.

Framförallt det senare skulle vara katastrofalt för Facebook, eftersom de lever på att sälja personinformation, men det finns inga rimliga alternativ till ett sådant förbud, och det går att göra reklam som inte är personanpassad, fast den är mindre lönsam. Jämför med när man förbjöd freon i kylskåp, tillverkarna gick i taket och sade att det aldrig skulle fungera bra utan, och det drabbade dem säkert ekonomiskt på kort sikt, men idag säljer de fungerande freonfria kylskåp som är bättre än vad de bästa med freon någonsin var.

Det är stor skillnad på att bli ledsen och att få sparken.

I p4 extra idag talade man om att Aftonbladet avslöjat identiteten på personer som bland annat skrivit elaka inlägg om Barnkanalprogramledaren Sanna Salameh, och intervjuade henne, Henrik Alexanderson, och Jan Helin.

Sanna Salameh börjar med att säga att hon tycker att om man har kritik så ska man kunna stå för den och ”kan man inte göra det, då kanske man inte ska dela med sig av den kritiken”. Varför då? För att man ska få hela massmedia emot sig för att man har ”fel” åsikt? Det är i alla fall vad som händer många.

Henrik Alexandersson tar upp att anonymiteten är viktig, bland annat för att det finns människor som riskerar jobbet om de yttrar fel åsikter.

Jan Helin säger att anonymitet kan vara viktig för att framföra åsikter, men ”det här handlar inte om (…) åsikter (…) utan det här handlar om att man hetsar mot folkgrupp, att man hotar(…)”.

Det går inte att bestämma vad anonymitet används till. När den finns kan den användas till båda delarna, och om den inte finns kan den inte användas. Punkt.

Samtidigt påstås flera gånger att yttrandefriheten bara skulle gälla åsikter, och liknande felaktigheter. Yttrandefrihet är yttrandefrihet och ska gälla, ja, yttranden. Inte bara vissa sorters yttranden.

Sedan påstår han att man inte ska blanda ihop kritik mot t.ex. repressiva stater med offentliga personer som ägnar sig åt dubbla budskap eller anonyma personer som ägnar sig åt att hota och så vidare, ”det bör man hålla isär, och det tror jag kritikerna mot det här egentligen förstår, men man gör en billig poäng”.

Nej, Jan. Det är du som inte förstår. Det är från början hopblandat, och går inte att hålla isär så länge anonymiteten finns. Om man lyckas ta bort anonymiteten på det ena, kan man med en knapptryckning definiera om filtret så att det är det andra som blir avanonymiserat. Om denna möjlighet finns, kan det inte längre kallas anonymitet. Och utan anonymitet inträder antingen risken att till exempel få sparken, eller självcensuren.

Hursomhelst ser naturligtvis SR till att Jan Helin får näst sista ordet och Sanna Salameh det sista: ”Jag tycker på något sätt att, det, jag menar, det man får komma ihåg här, är att, visst, de blir exponerade, men vi, alltså, jag är ju också en människa liksom, jag blir ju också ledsen, som, och har vänner och familj som också blir ledsna, och jag tror att, jag menar, på något sätt så har man ju själv, eller, jag har ju också rättigheter att liksom kunna göra mitt jobb utan att bli, så här, hotad och kränkt, det känns ju också som en, en viktig poäng i sammanhanget.”

Är det rimligt att många andra människor ska förlora sin rättighet att yttra sig utan att till exempel bli av med sina jobb, för att någon ska få ”rättigheten” att göra sitt utan att få elaka saker skrivna om sig? Är det värre att bli ledsen än att få sparken?

Och, hade det varit bättre att få samma saker skrivna om sig, undertecknade med namn? Många är inte avskräckta av att behöva underteckna sina hatfyllda meddelanden, skulle det kännas bättre om det stod t.ex. ”Med ovänliga hälsningar, Sven Karlsson”, än användarnamn ”svissch2445”?

Det är aldrig kul att få ta emot hatfyllda meddelanden, och det kan i sig påverka den praktiska yttrandefriheten genom självcensur, men det går inte att lösa det genom att avsiktligt minska yttrandefriheten. Det är att skjuta sig i foten. Om vi börjar peta på möjligheterna att vara anonym förlorar vi mycket mer än vi vinner. Jag har bara tagit exemplet med att förlora jobbet hittills, men det finns oroande tecken, från bland annat England och USA, på att vi inom kort kan förlora mycket mer än så. I England har fredliga demonstrationer kallats ”lågnivåterrorism”, och med de lagar som medger nästan vad som helst för insatser emot just terrorism, är det inte svårt att se vart det är på väg.

Jan Helin tyckte att Flashback inte tar ansvar för vad folk säger där. Det är fel sätt att formulera saken. Flashback försöker, till skillnad från både Aftonbladet och Sveriges Radio, ta ett stort ansvar för att man ska få säga vad man vill, använda yttrandefriheten. Men de har misslyckats med IT-säkerheten, och jag hoppas att de snarast rättar till felet, innan fler råkar ut för Researchgruppen och Aftonbladet.

Begreppet som är bland de vassaste vapnen mot anonym yttrandefrihet – näthat.

Nu är massmedia igång igen, med pratet om så kallat näthat.

Brottsförebyggande Rådet har tydligen kommit ut med en ny rapport om det, som Sveriges Radio rapporterat om.

Näthat finns, och det är av olika anledningar. En är helt säkert att man på många platser inte får kritisera överhuvudtaget. Då blir det desto hårdare där man kan.

Men ordet näthat har blivit ett verktyg som används för att försöka utplåna anonymitet och yttranden som inte stämmer med massmedias propaganda. Det har mycket slagkraft som just detta.

  1. Det är diffust. Vad är näthat, är det mordhot, är det utstuderade smutskastningskampanjer som involverar många utövare, är det påståenden om att någon t.ex. är en hora, är det en kommentar ”du är ful/dum/äcklig/något annat otrevligt”, är det en kommentar ”det du säger är inte sant, därför att (förklaring)…”? Massmedia vill få oss att tro att svaren är ja, ja, ja, ja och ja, och det är egentligen det sista ja:et som är det viktigaste för dem, när det ”näthataren” försöker motbevisa är deras egen beskrivning av verkligheten.
  2. Det är svårt att argumentera emot ökad övervakning och censur utan att antingen verka alldeles för oempatisk gentemot de drabbade, eller att själv verka gå med på för mycket av censuren och övervakningen. Anna Troberg faller i den senare fällan i artikeln på SVT Opinion, med meningar som ”Det har blivit en allmänt vedertagen sanning att polisen saknar verktyg, men det finns verktyg. Problemet är att de ligger oanvända.”, fastän (jag antar att) det tänkta budskapet är precis tvärtom, att det är ett problem att polisen har för kraftfulla verktyg.
  3. Det ger tillfälle att få polisen att framstå som inkompetent på IT-området. Vi får inte tro på detta, och slappna av. Att polisen skulle ha mängder med övervakningsmöjligheter och inte använda dem är absurt. Räkna med att FRA, Säpo och polisen har ett tätt samarbete, och avancerade program som markerar och arkiverar alla brott som sker på internet. Vid behov kan man sedan ta fram en individ som man tycker är ett problem, se vad vederbörande har begått för brott, och helt enkelt ta de lämpligaste för det straff man tycker skulle passa, och presentera för domstolen.

Det stora experimentet

Internet har fört med sig stora möjligheter, inte bara att sprida text, ljud, bild och video, utan också att svara vad man tycker om det man ser eller hör.

Det finns sociala medier, tummar upp och ned, och kommentarsfält. Men det pågår ett stort experiment på stora delar av internet, där vi alla som vill svara på någonting är försöksobjekt. Det är säkert omedvetet på många ställen, men det finns flera där det är helt medvetet: De enda åsikter som tillåts uttryckas, är positiva åsikter.

Det sker på många sätt, subtilt, dolt, eller helt öppet, tekniskt eller socialt.

För länge sedan, när det var en nyhet att kunna rösta på saker på internet, var det vanligast att antingen ha en skala 1-5, representerad som t.ex. stjärnor, eller valet att rösta upp eller ned, eller naturligtvis att inte rösta alls. Men det har förändrats. På många nyare sidor, bland annat Facebook, finns det en möjlighet att rösta upp ett visst inlägg, ”tumme upp”, ”gilla” etc. men ingen möjlighet att rösta ned.

Det lämnar möjligheten att vara positiv eller neutral, men inte negativ. Om det är ett meningslöst försök att inte ge folk möjligheten att rösta så att det kan såra andras känslor (ett slags censur egentligen), eller om tanken är att förskjuta ”neutral” åt det negativa hållet, för att få människor att använda funktionen mer så att deras åsikter lättare kan registreras för reklamsyfte, kan man förstås inte veta. Kanske är det båda delarna. Oavsett vad, gör det att resultatet inte är tydligt, utan beror på hur många som har sett inlägget.

Något som antagligen är tänkt för den ovan nämnda sortens ”censur” är kommentarssystemet Disqus’ policy, ett system som används bl.a. av Sveriges Radio. Där finns både tumme upp och tumme ned, men det är bara tumme upp som går att använda, om man inte är registrerad och inloggad, så att ens användarnamn visas när någon ställer pekaren över nedtumningsknappen. Man behöver inte registrera sig med sitt riktiga namn, men det är ändå en process med flera extra steg jämfört med att bara kommentera som gäst. Det ger förstås som resultat att röster upp och ned blir värdelösa som indikator på vad folk egentligen tycker. Avsiktligt missvisande. Och om man tycker att anonyma åsikter är mindre värda än underskrivna, vilket många gör, borde det då inte vara så mycket mer sårande om någon gör sig besväret att registrera sig och röstar ned ens kommentar med sitt namn, än bara röstar som gäst om det hade gått?

 

Youtube skulle kunna få ett helt blogginlägg för sig självt, och det kanske det kommer att få någon gång, men nu ska jag försöka att hålla det kort.

På Youtube hittar man alla slags filmer. Roliga, tråkiga, ilskeframbringande, förskräckande, söta, fula, långa, korta, allt. Nästan oavsett vilken film, om den har några hundra tusen visningar eller mer, så att en ganska stor publik haft möjlighet att kommentera, så hittar man samma sak i kommentarerna. Om någon har skrivit något negativt om filmen – det kan handla om vad som helst som sker i videon (men inte om bildkvalitén, det brukar stå oemotsagt om den är dålig) det spelar ingen roll om samtalstonen är trevlig eller otrevlig – så får vederbörande svaret ”titta inte på den, då!”. Ofta tillsammans med tummar ned på kommentaren, och ibland en uppmaning att försvinna från kommentarsfältet eller till och med begå självmord. Som tillägg borde man notera att det senare bevisar att tvång att uppge identitet – som Youtube har – inte fungerar mot elaka kommentarer.

Det här skulle kunna förklaras om Youtube själva hade ett finger med i spelet. Om man inte får kommentera negativt om videon, utan istället måste göra en egen video som kommentar, får Youtube en till video att visa reklam före, och därmed tjäna pengar. Men nu kan de ju knappast ha någon sådan påverkan, för det skulle kräva att antingen sådana ”stick-härifrån-kommentarer” automatpostas, och det tror jag inte att de skulle våga riskera att det avslöjas, eller att uppröster och medhåll rensades bort, och det skulle ju författarna av det upptäcka direkt. Det är snarare en kultur som spridit sig bland Youtubekontoinnehavarna.* En kultur som motverkar syftet med ett kommentarsfält, och gör om det till att bara vara ett medhållsfält. Om jag hade Youtubekonto, och det vill jag inte ha av integritetsskäl, och såg en video jag inte gillade som hade en kritisk kommentar, skulle jag svara den som framfört kritiken med ”bra sagt” och en tumme upp.

*Youtube delar konto med alla Googles tjänster.

Denna ”håll-käften-kultur” är vanlig på Youtube, men inte unik där. Den finns i många kommentarsfält och andra kommunikationsplattformar på internet. Varför? Om en främling på stan skulle framföra kritik mot någonting du tycker om, skulle du då skrika åt denna främling att hålla käften? Nej, om du skulle svara, skulle du antagligen göra det med bra argument och någorlunda trevlig ton. Varför skiljer det sig så mycket på internet? Är det så enkelt som att man inte vågar göra det på stan eftersom man riskerar en smocka, eller förstår man inte i det undermedvetna att man faktiskt pratar med människor även på internet?

 

Det är i alla fall ett problem när den praktiska yttrandefriheten beskärs. Man kanske inte kan säga att yttrandefriheten som sådan beskärs av det här, för det gör det ju inte mer olagligt att yttra sig, eller omöjligt att göra det någon annanstans, men de-facto-yttrandefriheten beskärs rejält. Både av de tekniska hindren, eftersom publiken finns koncentrerad på de ställen där de finns, och av ”håll-käften-kulturen”, för att veta att man nästan säkert blir tillsagd sådana saker sargar självförtroendet och känslorna, och man börjar undra om man egentligen har rätt, fastän inga motargument framförts. Till slut kanske man avhåller sig från att skriva högst befogad kritik.

Och vad händer med människor när man sätter en kork i utloppet för det negativa? Försvinner det med tiden, eller blir det som att plugga en säkerhetsventil? (OBS! Youtube-länk.)

Experimentet har pågått i ca 5-10 år, och frågan är om vi någonsin kommer att få veta svaret. Massmedia intervjuar ju sällan brottslingar om deras egen åsikt om anledningen till att de begått brott, och frågan är om de själva skulle kunna göra kopplingen till uppbyggd upprördhet och ilska som inte fått ventileras. Men min egen gissning är att detta tystande av negativa åsikter har en sådan inverkan, och det medverkar till ökningen av våldsbrotten.

Om övervakningen fungerar, lät säkerhetstjänsten attentatet ske obehindrat.

Det har inte gått en vecka sedan attentatet mot Charlie Hebdo i Paris, förrän ministrar nu ropar på mer övervakning ”för att förhindra terrorism”. TT och massmedia, t.ex. SvD brölar ut propagandan som en megafon, precis som vanligt, men försäkrar att de nya regler för internet som ska förinta budbärarimmuniteten minsann inte kommer att gälla Sverige, eftersom här ”inte finns lagar som förbjuder sådant material”.

Till att börja med vore det inte så svårt att stifta sådana lagar, men sedan är det ju det lilla problemet att det är ren och skär LÖGN att en sådan inte finns. SvD har själva skrivit om lagen innan den antogs den första december 2010.

Sedan är det ju det där med yttrandefriheten. De säger att attentatet mot Charlie Hebdo var en attack mot yttrandefriheten, men hur var det egentligen det? Tolv nyttjare av yttrandefriheten mördades, men själva yttrandefriheten påverkas inte direkt av attacken.

Däremot är den nyss nämnda lagen en attack mot yttrandefriheten, och den nu föreslagna övervakningen och censuren ett sätt att genomföra denna attack.

 

Gärningsmännen i Frankrike stod redan under övervakning innan dådet. Riktad övervakning mot just dem. Plus den enorma massövervakning som redan finns. Om övervakning verkligen fungerar mot terrorism, betyder det att säkerhetstjänst och polis visste om att attentatet skulle ske, men inte gjorde någonting åt det.

Den enda andra förklaring som finns är ju att övervakningen inte fungerar mot terrorism, och det menar ju ministrarna i fråga att den gör…

Pseudonymitet är lika med näthat?

På ett nyhetsprogram ikväll (Östnytt, SVT:s lokala nyheter i Östergötland) var reportage från något slags event om näthat, där en närbild på en affisch visades.

Affischen beskrev ”tips för ett snällare internet”, och underrubrik två var ”Ljug inte”, med texten ”Använd ditt riktiga namn”.

Det är typiskt för massmedia och andra aktörer som står staten nära, att starkt sammankoppla ”näthat” med anonymitet och pseudonymitet.

Var George Orwell en hatfylld lögnare? Hans riktiga namn var nämligen Eric Arthur Blair…

Mycket har skrivits under anonymitet eller pseudonymitet, och endast en bråkdel är otrevligt. Om bråkdelen är större än motsvarade för signerade texter kan jag inte svara på, men det finns många helt legitima anledningar att inte skriva under sitt riktiga namn – rädsla för repressalier (både från stater och privatpersoner), att kunna lufta sina innersta tankar, att inte vilja dra medial uppmärksamhet till sig, och så vidare.

Innebörden av textstycket är ju den att ”Om du inte vågar skriva ditt egna namn, så håll käften”. Ingenting som passar i ett demokratiskt samhälle, där yttrandefrihet ska råda.

För att vända på saken: om måltavlorna för det så kallade näthatet skrev under pseudonym, och inte lämnade några särskilda ledtrådar om vem de är, hade de kunnat känna sig mycket säkrare om det skulle ingå hot.

 

Jag undrar om samma budskap används på skolor, för att lära nästa generation att ”om man inte skriver sitt eget namn så är man ond”… Så mycket som det pratas illa om anonymitet, skulle det tyvärr inte förvåna mig.

Extremt yttrandefrihetskränkande lagar på gång?

Häromdagen läste jag Anna Trobergs artikel, som handlade om vitt skilda saker. Till att börja med den vidriga empatilöshet som är spridd över hela internet, men (min kommentar den 8 nov. till artikeln) också till exempel i mångas TV-soffa.

Sedan handlade den om en artikel av Åsa Linderborg – som jag inte kunnat läsa på grund av tekniska problem – och till slut verkar Anna Troberg göra klart hur hon ser på män, genom att använda uttrycken ”mansplaining” och ”vita kränkta män” i texten. Det har jag också svarat på i sagda kommentar.

Nu till saken:

Jag tänkte inte mer på det då, men igår läste jag den artikel på Opassande som var länkad från AT. En kvinna har alltså mördats och bilder lagts ut på forumet 4chan, och mestadels empatilösa kommentarer kommit in. På Facebook har styvmamman förtvivlat skrivit att dottern är död. Sedan spårar artikeln ur i feminism, precis som om inte samma sorts reaktioner i kommentarerna uppstått om det varit en man som blivit mördad. Själv tror jag snarast att det blivit än mer hånfullt då, eftersom män förväntas ”klara sig själva”, ”kunna försvara sig”, m.m.

Igår och idag lyssnade jag på radio. Det gör jag ofta, men det är inte särskilt ofta som det pratas om terrorism där. Det gjordes det igår, när det sades att ISIS har ”sovande celler” i Sverige, och idag när det sades att terrorism skördar allt fler offer.

Det är väldigt mycket samtidig information som skulle kunna användas för att påstå att integritets- och framför allt yttrandefrihetskränkande lagar skulle vara befogade.

Källkritik på

Har någon kollat källorna till 4chan-mordet AFK? Kanske är bilden shoppad, Facebookmeddelandet fejkat och delar av kommentarerna automatpostade. Att empatilösheten är utbredd är ett faktum, så många är säkert äkta, men att underrättelsetjänsterna kan manipulera sådant och posta många fler automatiskt är ju känt nu.

Den avhoppare som sade att ISIS har ”sovande celler” i bl.a. Sverige kan ju precis lika gärna vara t.ex. NSA-agent, eller anställd av massmedierna själva, för att massmedia styr Sverige är ju lika sant för andra länder än just Sverige.

Och att terroroffren ökar är fastställt av en ”tankesmedja”, det vill säga en propagandaorganisation, som sammanställer ”Global Terrorism Index” för BBC, ett TV-bolag i den snabbt framväxande fasciststaten England.

Är det nya, extremt yttrandefrihetskränkande, lagar eller EU-direktiv i görningen?

Det handlar inte om att inte veta bättre, utan om dubbeltänk.

Det har publicerats många texter av pirater som försvarar de kändisar som bland annat fått nakenbilder utläckta på nätet. Till exempel av Julia Reda, Opassande-Emma, och idag Anna Troberg.

Samma budskap på alla ställen: Skäll inte på människor som inte visste att deras data i molnet inte var säkra, och nu fått dem publicerade!

Tror ni att kändisar lever under en sten? Det är väl klart att de visste att deras data inte är säkra i molnet, det kan knappt någon ha undgått att bli informerad om nuförtiden.

 

Naturligtvis borde det inte vara så att det är osäkert, och alla ansträngningar för att göra att det inte är så i framtiden ska berömmas, men faktumet kvarstår: det är så idag, och det är allmänt känt.

Om man skulle vilja krascha en bil in i en bergvägg, gör det, och blir skadad, är det då helt och hållet biltillverkarens fel, för att de inte gör tillräckligt säkra bilar? Eller statens, för att de inte stiftar lagar om att bilar ska vara så säkra? Eller kan man ha något slags förväntning på den som kör att inse det som är allmän kunskap, att det trots moderna säkerhetssystem ännu finns en risk att bli skadad om man gör så, och då antingen låta bli att göra det, förbättra bilens säkerhet om man har den kunskapen, eller inte bli förvånad över att bli skadad?

 

Det som hänt för kändisarna är klassiskt Orwellskt dubbeltänk – de har hållit de två motsatta tankarna ”Molnet är osäkert” och ”Om jag lagrar bilderna i molnet, är det bara jag som kommer åt dem” i sina sinnen samtidigt, utan att vara medvetna om att de är motsatta. Det har jag själv råkat ut för, tillsammans med de allra flesta.

Om du tror att kändisarna verkligen inte visste att det var osäkert, undrar jag vems kvinnosyn eller syn på kändisar det egentligen är som skulle behöva ett besök hos optikern…

Dessa kändisar fick ett otrevligt uppvaknande från dubbeltänket, och det kommer vi nog alla att få, förr eller senare, på ett eller annat sätt. För om man tänker bort även den politiska delen av problemet – med tanke på Piratpartiets valresultat är det sannolikt – så kan man inte göra något åt det på det politiska planet, eftersom man ju inte vet om det.

Dubbeltänket är väldigt djupt rotat, eftersom att göra sig av med det kräver att vi helt slutar att lita på internet för allting som kräver minsta säkerhet. Handel, banktjänster, förtrolig kommunikation, inhämtande av känslig information (ja, jag menar bland annat porr), och det kräver det omöjliga: att vi slutar innan vi började, eftersom allt vi gjort de senaste åren finns lagrat bland annat hos NSA. Då lever de flesta hellre i en bekväm lögn än i en hård sanning. Och i och med det blir förändringen i det närmaste omöjlig.

Jag vet inte vad vi ska göra härnäst.

SVT tiger godtyckligt om vissa sorters ”hot mot demokratin”

Idag läste jag bland annat hos Christian Engström och på Opassande om hur Miljöpartiets Åsa Romson målat sin båt med förbjuden, giftig bottenfärg, och när Expressen konfronterat henne med bilder, försökt få tyst på dem genom att påpeka att hon har copyright på bilderna.

SVT tog upp Romsons båtbottenblunder på Rapport kl. 19:30 idag, (det har inte hunnit publiceras på Play i skrivande stund) och talade både med och om Åsa Romson om färgen, men om att hon försökt få Expressen att tiga, det teg SVT om.

 

Titt som tätt talar massmedia, inte minst ”public service”, om hur demokratin hotas genom att somliga försöker få tyst på journalister, inte minst med ”näthat”(notera det generella begreppet – inte hot mot journalister, utan ”näthat”). Men när copyright används just för att få tyst på journalister, dessutom av en person i maktposition, då är det knäpptyst om vad som inträffat! Enligt Statens Propaganda finns inte piratrörelsen och dess frågor.

SR2

Falkvinge.net svartlistad hos Sveriges Radios kommentarscensur.

Igår läste jag en artikel på Sveriges Radios hemsida, och lämnade en kommentar, jag skrev följande.

Jag håller med Rick Falkvinge i dessa frågor, yttrandefrihet är inte relativ.

Det är bättre att folk får skriva elaka saker så att man i bästa fall kan reda ut vad som är felet, oavsett om det är med dem själva eller med samhället, än att man stänger säkerhetsventilen som hatet är, så att de går till våld direkt istället.

Källa: http://falkvinge.net/2013/10/21/acknowledging-the-important-value-of-hate-speech/

Jag skrev ”Anonym” som namn, och en påhittad (asdfghj….) e-postadress. Ett par timmar senare var kommentaren bortcensurerad.

Jag hade sparat den just ifall att det skulle hända, och postade följande.

Det finns ingenting som bryter mot era regler i min kommentar. Kanske nu, om detta räknas som synpunkt på modereringen, men då är ni välkomna att ta bort detta första stycke, men låt resten stå den här, andra, gången!

Jag håller med Rick Falkvinge i dessa frågor, yttrandefrihet är inte relativ.

Det är bättre att folk får skriva elaka saker så att man i bästa fall kan reda ut vad som är felet, oavsett om det är med dem själva eller med samhället, än att man stänger säkerhetsventilen som hatet är, så att de går till våld direkt istället.

Källa: http://falkvinge.net/2013/10/21/acknowledging-the-important-value-of-hate-speech/

Idag är även den kommentaren borttagen i sin helhet, och kommentarsfältet är stängt.

I SRs kommentarsregler kan man läsa att ren länkpostning inte är tillåtet, men att använda länkar som fördjupning eller källhänvisning är tillåtet.

Där står även att synpunkter på modereringen inte får tas upp i kommentarsfältet, utan istället mejlas. Nu tar jag upp det på bloggen istället, så att alla kan se vad SR håller på med.

Det verkar alltså som om falkvinge.net är svartlistad hos SR. Hur många sidor finns det som inte får nämnas i Statens Propagandas kommentarsfält? 10? 100? 1 000?

Man kanske kan tro att det är för att Falkvinge förknippas starkt med Piratpartiet och SR inte får göra reklam för politiska partier, men det gör de ju hela tiden själva i artiklarna. Särskilt för F! i år.

Det handlar nog om att inte göra reklam, men inte allmänt, utan riktat specifikt mot partier som massmedia inte tycker om, som Piratpartiet.

SR2

Ny bok av Pär Ström, och radioinslag

Jag hörde på radion att Pär Ström har släppt en ny bok. Jag har laddat ned den men inte hunnit läsa ännu. Radioinslaget rekommenderar jag att lyssna på, och att döma av det är boken läsvärd.

Dubbeltänk…

Att utföra ett monotont, enkelt arbete av något slag, antingen om man har ett sådant jobb, eller om man har någonting sådant att göra, till exempel att klippa gräs, kan medföra oanade tankekonsekvenser.

Häromdagen, när jag gjorde just ett sådant monotont arbete med hjärnan på autopilot, blev jag helt överrumplad av insikten att jag själv och många andra dubbeltänker.

 

Ur George Orwells ‘1984’:

Dubbeltänkande är förmågan att behålla två motsägande uppfattningar samtidigt och acceptera båda. Partiets intellektuelle vet i vilken riktning hans minne måste förändras, han vet alltså att han bedrar verkligheten, men genom tillämpning av dubbeltänkande övertygar han sig om att verkligheten inte våldförs. Denna process måste vara medveten om den skall kunna utföras med tillräcklig precision, men samtidigt omedveten för att man skall vara fri från känslan av falskhet och skuld.

 

Snowden har avslöjat att NSA kan knäcka många typer av kryptering, bland annat VPN-tunnlar, som används av anonymitetstjänster. Sådana som jag använder, till exempel just nu.

Dessutom har jag länge vetat att det ofta är möjligt att identifiera en person på språkbruket.

Samhället står redo för totalitärt styre, praktiskt taget med ett knapptryck. En sådan ledning skulle med säkerhet sortera ut politiska motståndare och göra vad fascistiska stater brukar göra med politiska motståndare, det vill säga arbetsläger eller avrättning.

Men här har jag suttit i mer än ett halvår, startat min VPN och låtit orden flöda.

Det är dubbeltänk – jag har samtidigt hållit de två uppfattningarna att ”VPN-användare blir övervakade, och riskerar därför livet om de är kritiska mot övervakningen, om och när allt går åt helvete” och ”Jag är säker nog för att våga skriva kraftig kritik mot övervakningssamhället bakom min VPN”

Och det är inte bara jag heller. Jag ser samma sak jämt, hos pirater och andra. Senast var hos Christian Engström i ett inlägg om ”den politiska kompassen”. Han skriver

Gör gärna testetpoliticalcompass.org om du inte redan har gjort det. Det är helt anonymt, tar inte mer än fem minuter, och är om inte annat ganska kul att ha gjort.

 

Helt anonymt? Han skriver själv att det är en amerikansk sajt, och Snowdens avslöjanden tror jag inte att han missat.

Jag anklagar honom inte för hyckleri eller något sådant, jag har ju gjort samma sak själv. Det är nog fullständigt omedvetet. Dubbeltänk. Vi är vakna, men sover i vakenheten, som en dröm i en dröm, fast tvärtom…

Aschberg hatar näthatare

Förra tisdagen började ett nytt program – ”Trolljägarna –  i TV 3, och jag missade det första avsnittet, men den här veckan kom jag ihåg att titta.

 

Förutom själva missförståndet av innebörden i ordet troll, är programmet precis vad det låter som. Aschberg söker upp, och frågar ut ”trollen” i teve. På det typiskt Aschbergska viset, d.v.s. Aschberg bestämmer vad som har hänt, och sedan får verkligheten rätta sig efter det, oavsett andra omständigheter.

 

Ett inslag var om bloggerskan ”@sinoes” som bland annat råkat ut för misogyna kommentarer. Har man kollat vad hon själv skrivit? Jag erkänner att jag själv inte har gjort det, men någon som beskriver sig själv som ”rabiat rabiesfeminist” har knappast ett gott öga till män. Jag skulle inte bli förvånad om där fanns misandriska (manshatande) kommentarer. Hon förtjänar inte att få hat vräkt över sig för det, men det gör faktiskt inte andra heller, oavsett kön.

 

Och hat är precis vad programmet föder. De ska ha ett litet pluspoäng för att de skyddade en förmodad näthatares identitet, men en annan visade de med bild och förnamn, samt att han jobbade inom teve. Det är inte svårt att ta reda på vem det är i dagens digitala samhälle, och i sin tur utsätta honom för hat, hot och kanske till och med våld, vilket verkar vara huvudsyftet med programmet.

Dessutom finns det gratisprogram att ladda ned, som i det närmaste magiskt bra, tar bort oskärpa i bilder. Det fungerar extra bra på artificiell oskärpa, d.v.s. effekten ”blur”, som används för att dölja människornas identitet.

 

En annan det i programmet är skrämselpropagandan. Ungefär ”Om du skriver något elakt begår du oftast ett brott, och vi kommer att hitta dig”. Vad jag såg i programmet kan de knappt leta upp en IP-adress, utan förlitar sig på att ”trollen” varit slarviga med personuppgifter. En hade skrivit under med namn någonstans från kontot som användes, och i samma bild syntes verktyg som WHOIS-lookup (hittar ägare på registrerade domäner) och EXIF-viewer (läser dold info i bildfiler som vissa kameror sparar, kan innehålla GPS-koordinater, ägarnamn, kameramodell, m.m. beroende på kamera och inställningar).

Med anledning av massmediernas ställning, drar jag slutsatsen att en avsikt med programmet är att skrämma till tystnad även i politiska frågor som man vill vara anonym när man diskuterar. Det är ett hot mot den verkliga demokratin, som för övrigt redan är väldigt svag.

 

Aschberg vill jävlas med oss som vill vara anonyma. För det uttryckliga syftet att jävlas tillbaka kommer jag snart att publicera ett inlägg med tips om hur du gör för att vara anonym. Oavsett om du är näthatare, politikbloggare, eller något helt annat.

Väckarklockor ringer överallt – Svensson behöver flyglarm för att vakna

Flyglarmklocka

Emma på bloggen Opassande publicerade på årets första dag ett inlägg om vad regeringen passade på att göra, i mellandagarna när prylar och kläder på rea, fyrverkerier, fin mat och champagne ska handlas, och åtminstone de senare tre avnjutas. När folk är för upptagna för att tänka på politiken.

Jag fastnade för ett särskilt ord i hennes inlägg: ”larmklocka”

När någonting tyder på att saker inte står rätt till, brukar det beskrivas med metaforer och liknelser till ljud. Alarmerande, varningsklockor, väckarklocka.

Ljud brukar ha egenskapen att de får människor att rikta sin uppmärksamhet mot dem, men de väckarklockor som hörs nu måste vara ohyggligt små.

Vi som trots allt vaknat av dem förstår vad signalerna betyder.

Sverige har kanske blivit lomhört av allt skränande i medierna om allting annat, och medelmåttiga ljudnivå om just sådana frågor som jag och Opassande-Emma med flera skriver om. Och sängen är skön att ligga kvar i. Det är en otrevlig verklighet som möter den som öppnar ögonen, men ju längre allmänheten sover, desto otrevligare hinner verkligheten bli.

Signalerna som hela tiden blir fler, men inte högre, betyder att hela demokratin, och med den kanske i förlängningen väldigt många människoliv, är hotade. Det är signaler som inte förtjänar att bara förmedlas av mikroskopiska väckarklockor, utan istället borde få metaforiska flyglarm.

Så hur gör vi för att omvandla de där små tysta väckarklockorna till högljudda flyglarm, när den enda makt som har sådana – media – inte bryr sig, eller aktivt undviker att bry sig?

Hur ser framtiden ut?

Hur kommer framtiden att se ut? Det är en gammal, välanvänd fråga som aldrig går att ge ett säkert svar på, men man kan titta på trender, åsikter och handlingar och uppskatta.

Det ger några olika, möjliga händelseutvecklingar som de flesta ger en mycket, mycket mörk bild av framtiden. Det finns undantag, men då är det bråttom.

Här presenterar jag några olika snapshots av olika möjliga framtider, utan någon särskild ordning eller specifik tidpunkt.

Framtid 1

Snowdenavslöjandena med mera har fått folk att börja tänka efter, göra val där frågorna om personlig integritet och andra friheter inte glöms bort, företag tjänar på att begränsa sin insamling och användning av personlig information, politiker som värnar om sina väljares privatliv väljs in, FRA och SÄPO får stor kritik och tvingas lägga ner stora delar av sin verksamhet.

Framtid 2

Media lyckas undertrycka förändring i folkets syn på integriteten, livet återgår till det vanliga, FRA/GCHQ/NSA läser allting som skrivs på internet, men agerar bara om det är fara för terrorism eller rikets säkerhet. Ingen annan upptäcker deras bakdörrar, ingen personlig information läcker eller missbrukas mer än vad som redan gjorts.

Det behöver väl inte ens skrivas att det här är omöjligt.

Framtid 3

Media lyckas undertrycka förändring i folkets syn på integriteten, livet återgår till det vanliga, ett tag. Sedan kommer någon eller några som har högst totalitärfascistiska åsikter in på fel ställe, får se att det finns ett system för totalt och livslångt härskande på plats, och aktiverar det. Alla som har haft, har eller beräknas få åsikter som riskerar att orsaka ett beteende som hotar härskarna elimineras snabbt och effektivt, kanske med hjälp av drönare, kanske helt enkelt att alla personernas möjligheter att betala i det kontantlösa samhället fryser, så att de svälter ihjäl. Eller så skickas de i etapper till utrotningsläger, som i exemplet som åter bekräftar Godwins lag. Rykten kommer förstås att gå om att det de skickas till är en säker död, men det är ju bara foliehatteri. Så elak kan väl ingen vara i dag? Eller…

Eller så har man från början sett till att folket är harmlöst mot ledarna, genom att förbjuda alla former av sammankomster, kritiska yttranden med mera, och gör stora exempel av dem som trotsar det, till exempel att tala nedsättande om ledarna= tio års fängelse, att samlas i grupp utan att någon myndighet vetat vad man pratat om= tortyr tills man erkänner, därefter böter till dödsstraff beroende på vad det var som diskuterades, m.m. Alla ”förhörssessioner” och ”rättegångar” sänds förstås i teve.

Framtid 4

Krig startas för att få allmänheten att inse ”behovet” av massövervakningen, begränsningen av friheter m.m.

Framtid 5

Snowdenavslöjandena med mera har fått folk att börja tänka efter, men bara kortsiktigt. Visserligen förbjuds FRA och NSA från att ta del av mycket ”dold” information, men Google Glass, olika spårningstjänster och annan teknik, och fortsättningen på delandet av information gör att vem som helst nu är en nästan lika effektiv övervakare som FRA och NSA. Och ”vem som helst” innehåller förstås FRA och NSA också.

Framtid 6

Som framtid 3, men härskaren/härskarna har inte lyckats undertrycka motståndet. Den fjärde boxen plockas fram – om polisen kommer gör man bäst i att skjuta dem. Ledaren kallar förstås in militären. Det blir inbördeskrig och massor av blod spills, men regimen störtas till slut, precis som historien visat att det förr eller senare alltid händer i det här stadiet. Å andra sidan har det aldrig funnits så mycket övervakningssystem och automatiserade vapen som nu (se framtid 3 för alternativt slut).

 

De flesta bilderna här är inte roliga, men jag är inte optimist, jag är realist. Det är inte alls omöjligt att något av detta blir sant, förutom framtid 2. Och i ärlighetens namn, jag tror inte att chansen för framtid 1 är så stor. Men av uppgivenhet blir den mindre, så gör allt du kan för att påpeka riskerna med övervakningen. Prata, sätt upp plakat, kommentera, och rösta på några som bryr sig, supervalåret 2014. Den här frågan måste bli högre prioriterad än skolfrågan, som Sveriges Radio vill se till att det blir den huvudsakliga valfrågan, genom repetitiv, illa dold propaganda.

Har du kommit på en annan möjlig framtid? Skriv den i kommentarsfältet!

I grund och botten är Sveriges tryck- och yttrandefrihet svag.

På många ställen kan man läsa att Sverige har en stark tryck- och yttrandefrihet. Jämför man med Kina och Nordkorea är det säkert sant, men den lämnar mycket att önska.

Jag skriver ”tryck- och yttrandefrihet” eftersom begreppen egentligen borde ha flutit samman tack vare internet.

Det har gnagt i mitt bakhuvud länge, men det var inte förrän avslöjandet av anonyma Sverigedemokrater som skrivit på Avpixlat som jag kunde sätta ord på det. Man pratade om röjandet av identiteterna i Studio Ett igår. Programledaren Li Hellström har Expressens chefredaktör Thomas Mattsson på telefon och Piratpartiets ledare Anna Troberg i studion.

Li Hellström: -Hur ska man reagera här, som privatperson inför risken att man inte kan vara anonym i olika sammanhang i samhället, kan det här få konsekvenser för andras möjlighet att berätta om missförhållanden på sin arbetsplats eller vad som helst, att man vet att plötsligt så blir man uthängd så här, av en tidning?

Thomas Mattsson: -Nej, det här handlar ju om hatsajter som inte är grundlagsskyddade, som har valt att stå utanför den tryckfrihetsförordning som gör att det finns ett ensamansvar. Om man skriver under anonymitetsskydd på en etablerad mediesajt är man skyddad enligt de svenska lagarna, det finns mig veterligen inga exempel på att medier på något sätt skulle ha blottlagt personer som inte förtjänar detta, utan här talar vi om…

Troligen Anna Troberg: -Men-

Thomas Mattsson: …här talar vi om ett litet fåtal människor som påverkar det här näthatet väldigt mycket, centrala figurer där skulle jag vilja påstå.

Li Hellström: -Jag måste tyvärr sätta streck i den här debatten här, tack så mycket, Expressens chefredaktör Thomas Mattsson, Anna Troberg som är partiledare för Piratpartiet. Tack för att ni var med.

Precis som Anna Troberg sade tidigare i inslaget, hade det publicerats väldigt sunkiga åsikter, men det är då som yttrandefriheten ställs på prov. Och i det här fallet blir det underkänt!

Inte en redaktion i Sverige hade väl publicerat sådana uttalanden som de här Sverigedemokraterna ville göra? Om man då vill få ut dem anonymt, vilka alternativ finns det? Ska det behöva vara var man för sig själv när man vill vara anonym med kontroversiella uttalanden eller i kontroversiella frågor?

Och vad är det för uttalande, ”det finns mig veterligen inga exempel på att medier på något sätt skulle ha blottlagt personer som inte förtjänar detta”. Vem har rätt att diktera vem som ”förtjänar” att få sin identitet röjd?

Är det inte ganska avslöjande om medias åsikt i frågan när de ger sista ordet till Thomas Mattsson och är snabba med att avbryta när Anna Troberg försökte försvara rätten att vara anonym?

Lagarna inte skrivna för något annat syfte än att diktera vad man får och inte får säga, d.v.s. begränsa tryck- och yttrandefriheten. Om det ska gå att säga något anonymt, måste det finnas en syndabock i form av en ansvarig utgivare. Annars är den som försöker hålla sig anonym fair game att avslöja.

Missta inte det här inlägget för Sverigedemokratisk propaganda – SD är verkligen inte rätt parti att rösta på om man vill ha yttrandefrihet – men det betyder inte att de ska avslöjas hur som helst. I synnerhet de som inte är medlemmar där, som det talades om.

Nej, den svenska tryck- och yttrandefriheten lämnar mycket att önska, och jag hoppas att Piratpartiet inser det. Och det tror jag att de gör, men de behöver kommunicera det också.

”Researchgruppen” sätter namn på anonyma Sverigedemokratiska rasismyttranden.

Från Expressen rapporterar Sveriges Radio att ett nätverk vid namn Researchgruppen har tagit reda på identiteten på de tidigare anonyma författare som skrivit på bl.a. sajten Avpixlat, genom att på något sätt ta reda på de mejladresser som de varit kopplade till sajten med.

Sverigedemokrater har skrivit rasistiska saker på sidan, och Sverigedemokraterna har nolltolerans mot sådant, och Marie Stensby har nu lämnat alla uppdrag i partiet.

Sveriges Radio rapporterar detta som om det vore det mest naturliga i världen att röja någons anonymitet, och riktar ingen kritik mot Researchgruppen.

Säger inte det lite om vilken hållning SR har till källskydd? Sidor som Avpixlat omfattas säkert inte av det, men principen är ändå exakt densamma.

Titta på vad som har hänt i generiska termer istället för att haka upp sig på att det är Sverigedemokrater: En människa har tvingats att säga upp sig på grund av att ett nätverk inte har respekterat hennes rätt att vara anonym!

Eftersom knappast någon av Sverigedemokraterna varit i tjänst vid de tillfällen de skrivit, borde de ha rätten till sina privatliv ifred.

För nu är det rasistiska politiker, imorgon kan det vara du! Du vet inte vad du gör som din chef hatar.

Men Sverigedemokraterna går på självcensurens linje som vanligt, ”– Man är aldrig anonym på nätet och kan man inte stå för de åsikter man uttrycker så ska man inte skriva det, säger Björn Söder.” skriver SR.

Om de avslöjade medlemmarna hade varit tillräckligt smarta för att använda en gratismejl med en adress som inte avslöjar något, hade det räckt för att Researchgruppen inte skulle ha kunnat röja dem. Med en bra anonymitetstjänst hade det varit svårt till och med för polisen. Man kanske aldrig är anonym för NSA på nätet, men för Björn Söder är det ganska lätt att vara anonym.

Det han säger är istället menat att orsaka självcensur, det vill säga att man inte vågar skriva det man annars vågat. Och det säger någonting om Sverigedemokraternas syn på yttrandefrihet. Om du värderar din yttrandefrihet är SD inte the way to go.

Dagens kaktusar till Researchgruppen och Sverigedemokraterna.

Fotoförbud på Luciatåg i förskolor pga oansvarigt Facebookande

I Rapport ikväll var det ett inslag om att många förskolor i landet förbjuder föräldrar att fotografera Luciatågen där.

Innan Anna Troberg bashar det med hur illa det är för yttrandefriheten och så vidare, tänkte jag dela mina tankar om det här.

Anledningen till förbudet är att ”det inte är som för ett par år sedan” när bilderna hamnade i ”ett fotoalbum” utan att det istället är vanligt att de hamnat på sociala medier som Facebook, och därför kränker barnens integritet.

Det är utmärkt. Ursäkta språket, men om föräldrarna är så jävla idiotiska att de kommer på idén att lägga ut bilder på barn, utan samtycke från vare sig barn eller målsmän, då är det inte annat än rätt att de inte får ta bilder. Kollektiv bestraffning, kanske, men väg kränkningen att inte få ta bilder mot kränkningen att bli uthängd på nätet, när det finns ansiktsigenkänningsteknik och annan datamining som hela tiden söker av det.

Det finns säkert flera Pirater som kommer att basha det här, med tongångar som t.ex. ”Det är en inskränkning i yttrandefriheten” ”bättre att förbjuda publicerandet” och liknande.

I inslaget togs yttrandefriheten upp som ett argument också, och det här är en situation där den står emot den personliga integriteten. Sådana fall borde bedömas individuellt, och jag ser inte hur någon människa som förstår en bråkdel av vilken teknik som finns, skulle kunna döma till yttrandefrihetens fördel i det här specifika fallet.

Och att förbjuda publicerandet möter samma problem som förbudet mot spridning av upphovsrättsskyddat material. Hur skulle det kunna upprätthållas, utan att övervaka hela internet?

Första Pirat att basha förbudet får en länk hit i sitt kommentarsfält. Kanske några efterföljande också. Kolla vem som publicerade bloggposten först.

När Piratpartiets ledare inte låter anonyma kommentera, då är det illa.

Tänk dig om ledaren för det största av Sveriges få partier som har yttrandefrihet som en grundfråga skulle stoppa möjligheten att kommentera på sin blogg, bara för att den som kommenterar vill vara anonym. Det skulle inte vara någon bra publicitet.

Ändå är det precis vad som hände mig häromdagen.

Den tjugofemte november hade Anna Troberg, Piratpartiets partiledare, skrivit ett blogginlägg som jag skrev en kommentar till.

Er politik är bra, du skriver själv “Många har de senaste åren redan valt att besvara frågan med aktiv handling.” Det är nog få som inte har åtminstone en grundläggande idé om vad ni står för.

Ändå syns ni inte ens i opinionsmätningarna. Vad är det för fel?

Varför väljer den som sätter värde på demokrati med yttrandefrihet och integritet att inte rösta PP?

Finns det inte så många, eller har de någonting emot er? Eller är det någonting annat?

Att svara på den frågan är det första steget mot framgång. Jag tror inte att informationsspridningen är det som är viktigast just nu.

Jag undertecknade texten med Antimon555, min mejladress och http://www.integritetsnytt.wordpress.com.

Kommentaren såg ut att komma in, men högst upp stod det ”Your comment is awaiting moderation.”

Jag vet sedan tidigare att Anna Troberg inte har förhandsmoderation som förinställning på sin blogg, så det enda som kan ha påverkat något filter är min IP-adress, som är en anonymitetstjänst.

Men det blir värre.

Den tjugosjunde november mejlade jag till Anna Troberg för att fråga om vad som hade hänt.

Hej, jag lämnade en kommentar hos dig i förrgår, på den senaste artikeln. Den har fastnat i modereringskön, jag vet inte varför du inte har släppt in den. Därför mejlar jag och frågar.

Antimon555
http://www.integritetsnytt.wordpress.com

Den tredje december hade jag länkat till den här artikeln i ett inlägg och inte fått någon pingback där, så jag försökte lämna en kommentar istället.

Eftersom jag inte har fått någon pingback här skriver jag in adressen i en kommentar: https://integritetsnytt.wordpress.com/2013/12/02/nar-skiten-traffar-flakten-vad-hander/

Samma uppgifter som förut, samma resultat. ”Your comment is awaiting moderation.”

Jag hade inte fått något svar, så jag skickade om det gamla mejlet men lade till överst

Nu hände det en gång till, på http://www.annatroberg.se/2013/11/20/nar-overvakningssystemen-borjar-prata-med-varandra-traffar-skiten-flakten/Den gamla är fortfarande blockerad också.

Kan du vara snäll och kontrollera vad som har hänt, och svara?

Länkfelet fanns i mejlet också, men jag tror inte att det är skäl nog att ignorera mejlet. Det var precis vad som hände.

Kommentarerna är fortfarande blockerade, och jag har inte fått något svar på mejlen, trots att det står i Anna Trobergs kontaktuppgifter ”Om det inte är så bråttom var snäll och mejla. Jag svarar normalt inom en dag.

Att kommentarer kan fastna i filter har jag förståelse för, men åtminstone på WordPress kan man se det och släppa fram dem om de blivit felaktigt stoppade. Att dessutom ignorera flera mejl om det är elakt, och i egenskap av Piratpartiets ledare är det inget mindre än hyckleri! Skärpning!

Piratpartiet tycker om öppenhet hos politiker, och att oegentligheter och fuffens kommer upp till ytan, så att jag bloggar om det här borde vara välkommet.

Edit: Nu kom en ny kommentar jag skrev på en senare post in. Jag vet inte om det beror på att Anna Troberg avblockerat mig eller om det är något som hänt automatiskt, men problemet verkar nu vara löst även om de gamla kommentarerna fortfarande inte finns.