Det är inte ”näthatet” som är ett hot mot demokratin.

”Debatten” om det så kallade näthatet har blossat upp igen, och att jag satt citattecken runt ”debatten” beror på att det snarast är fråga om en monolog.

Spaltmeter och sändningstimmar användes för ett par veckor sedan till att sälja in den nya lagen hos folket, med exempel på mordhot och förhoppningar om våldtäkt, och ”experter” som uttalar sig om att näthatet minsann är ”ett hot mot yttrandefriheten” och ”ett hot mot hela demokratin”.

Men är det verkligen så? Varför finns det så kallade näthatet, och är det enbart dåligt?

Till att börja med behöver vi förstå varför det uppstår.

De som får hat och hot mot sig är mestadels kända feminister, antirasister m.m. – av oftast ganska extrem karaktär – sådana människor som redan har en direktkanal till massmedias megafoner, som ju ständigt står på högsta volym för just de åsikterna.

De motsatta åsikterna, de som de så kallade näthatarna har, är däremot fullständigt blockerade, och alla försök att framföra dessa genom andra, mindre kanaler, blir överröstade av de som har massmedia att tala i.

Då återstår, för att uppmärksammas, att låta illa, eller att försöka dämpa det som stör. Det så kallade näthatet är ingenting annat än ett försök att få någon plats att nyttja sin yttrandefrihet. Om man skriver någonting hatfyllt så är tanken att det kanske uppmärksammas mer än någonting mer neutralt, och om man skriver hotfulla meddelanden till dem som hörs hela tiden så är tanken att de kanske undviker att skriva eller säga någonting, så att man själv kan få sin åsikt lyssnad till.

Nu fungerar det inte så, utan tyvärr tar de som har direktkanalen till massmedia istället och vänder situationen till sin fördel genom att använda denna kanal för att försvaga allmänhetens yttrandefrihet – alla som inte har kanalen ut i massmedia. Eftersom de människor som har de åsikter och den kändhet som gör att de får mycket stort utrymme i massmedia, vet bättre än att låta sig tystas, är det ingenting annat än propagandaosande skitsnack att näthatet skulle vara ett hot mot yttrandefriheten och demokratin genom att just skrämma till tystnad.

Hotet mot yttrandefriheten och demokratin är istället massmedias enhälliga, konstanta och mycket kraftiga selektion av vilka åsikter som presenteras som fakta, vilka som förlöjligas eller behandlas med avsky (ja, hatas, om man så vill), och vilka som förtigs helt.

Internet framställs ofta som en kraft för yttrandefriheten, men det det räcker inte. En aktion som börjar på internet kan, med få undantag, bara bli riktigt stor om den uppmärksammas i massmedia. Sådan är nutidens internets dynamik – under en viss tröskel finns ingen dragkraft, det blir några enstaka eller tiotal visningar om dagen, men om man lyckas komma upp över tröskeln, som jag gissar ligger på något tusental eller tiotusental visningar om dagen, fortsätter det uppåt, eller stannar åtminstone högt. Att bli exponerad i massmedia – positivt eller negativt har liten betydelse – är nästan det enda sättet att komma upp dit.

Just att positiv eller negativ uppmärksamhet är av underordnad betydelse, är förklaringen till att massmedia ytterst sällan nämner så kallade ”hatsajter” eller ”näthatare” vid adress eller alias. Det är inte av hänsyn till dem, utan för att undvika att de får stöd från alla likasinnade som läser, tittar eller lyssnar.

Annonser

Taggar:, , , , , , , ,

Kommentera gärna här

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: